Regionhabilitering pratade också mycket om vikten och jag förstår inte riktigt varför eftersom där inte finns ett viktproblem. Men de var sannerligen inte först. Någon förr ville skicka det magerlagda barnet på glutenintoleransutrednin. Vi vet att Melvin behöver några kilon och gram, gärna något litet i reserv, men vi tittar på honom och ser hur han ser ut snarare än går på vad vågen visar. När han vägde som minst hade han haft tre maginfluensor under vintern och tappat tron på att mat innebär något annat än en mage som vänder sig. När han vägde som mest var han som allra tröttast, orkade bara komma hem och se på film tills det var läggdags. Han orkade knappt komma igen och hitta den energi som krävs för att sitta upp och äta middag ihop.
Om han skulle bli tunnare av en eller annan anledning så ger vi honom fetare kost och fler mål mat. Generellt har metoden ett extra mål mat om dagen gjort störst skillnad av de metoder vi provat. Det, i kombination med en hög konsumtion av vispgrädde samt kaloripulver. Det har aldrig varit ett problem att få honom att gå upp i vikt så. Personligen tycker jag att Melvin är alldeles lagom.
Sa de inget bra? Joo-hoo då. Många förbättringsförslag kring stolar har vi gemensamt funderat fram. Det kanske viktigaste vi tar med oss hem är att vi ska sätta korsetten bra mycket hårdare. Vi började bums när vi kom hem och det har gått fint. Känsligast är hårt åtdraget upptill men det är också minst viktigt, så vi snörper ihop och laddar ner ett nytt spel till datorn och voila – inte ett ord om saken! Det känns lite snopet, och ledsamt, när man får reda på så här sju år efter första korsetten, att den kunde suttit bättre och kanske gjort bättre, men vi visste inte.
Förr lyssnade jag på alla och gjorde vad de sa och ändå satt jag där och hade det dåliga samvetet hängandes över mig över att inte göra mer eller bättre. Nu har jag valt vilka insatser vi fokuserar på och varför och känner mig nöjd över mina val och slipper därför också det dåliga samvetet även om jag hoppar över, struntar i eller nedvärderar behovet av stretchning. Jag hoppas inte att Melvin minns sin barndom som en hel rad måsten och borden relaterade till hans rörelsehinder men inte heller att han klandrar mig för en bit av sin kropp.
